Karibu - Välkommen!

Gick upp vid nio för att bege mig ut på morgonpromenad
och vad lycklig jag blev över att vädret var alldeles underbart!
När jag väl kom hem tog jag tag i att börja skriva det lilla häftet,
som jag tänkte ge de två företag som får en förfrågan om de vill
ge ett bidrag till organisationen COVEMA som jag ska till.
Och begav mig sedan av till det ena företaget och fick tag i en
utav cheferna som jag ska träffa nästa vecka innan jag åker.
Imorgon blir det till att åka till det andra företaget och sedan invänta
svar. Det är helt upp till dom!

Jag har även skickat in min studieförsäkran till Csn, mailat Inger
om semestervikariat i sommar igen. Och fick svar direkt att jag var
garanterad jobb inom hennes verksamhet. Skönt!!

Har även ringt till flygbolaget jag ska åka med och kollat lite priser
för eventuell tillökning i slutet av resan. Av vem det vet man aldrig :)
Men nu är det kollat iallfall så personen har tills imorgon att bestämma
sig. Skulle vara kul tycker jag iallafall!

Imorgon ska jag ta tag i packningen lite mer.. påbörja iallafall.
10dagar kvar. Det är ingenting..

Tutaonana!

• två veckor med klassen med diverse utflykter.
• fem veckor hos Joseph med fd. barnsoldater.
• två veckor vad jag stöter på. Öppet helt enkelt.
• en vecka i Mombasa med klassen för sol&bad.

tårarna slutar inte falla.
snälla ta mig inte härifrån, aldrig någonsin.
det finns personer jag inte kommer träffa på 4månader.
det finns ett liv jag inte kommer leva på 4månader.
jag vill inte "hem", låt mig stanna.
jag hör hemma här.

Jag tänker tillbaka på den dagen jag satt hemma i Gnosjö och hade
packat ner allt inför flytten hit. Jag var så nervös och flera gånger
frågade jag mig själv vad jag gett mig in på. Östersund, det ligger
ju jättelångt upp i landet, jag hade aldrig varit så högt upp.
När jag anlände till internatet och såg mamma, pappa & Emilia åka
hem kände jag mig så otroligt ensam. Jag låg på rummet hur länge
som helst innan jag vågade mig ut och jag var livrädd inför allt nytt.
Samtidigt längtade jag febrilt efter att få lära känna nya människor
och en ny stad. Det hela var otroligt spännande.

Nu sitter jag här, i Ås och ska återigen packa men denna gången för
att åka till Gnosjö. Inte för evigt utan i 5veckor innan jag åker till
östafrika. Men för mig känns det som en evighet, jag kommer sakna
allt och alla här uppe så galet mycket! Jag skulle börja ta tag i packningen
men det slutade med att jag, Liza, Siri & Micke satte oss i korridoren
precis utanför våra rum. Med lugn musik från Siris rum började vi prata
om de första dagarna, hur vi lärde känna varandra och massa minnen.
Och hur ingen utav oss vill åka hem, detta är vårat hem nu och ni anar vilket
härligt sätt att bo på det är. Man är aldrig ensam! Aldrig. Om vi är borta från
varandra en dag så saknar vi varandra. Vi springer och kramar om varandra
som om vi inte setts på flera år. Vi sitter i korridoren med tända ljus och gitarr
och sjunger sånger, vi spelar hög musik från någons data och dansar allt vi kan,
vi sitter i köket och utbyter livshistorier, sitter på nåns rum och pratar i flera timmar,
våra ut¨gångar har alltid spårat och en sista helg i Åre var underbart.

Här har jag hittat några av mina bästa vänner och vi har redan planerat framtiden,
vilket man alltid gör. Men vi ska ha en bestämd obligatorisk helg varje år då vi ska
ses. Så är det bara. Hela denna resan/flytten har fått mig att inse att Gnosjö är inte
mitt hem, just nu är det Östersund och Gnosjö är för mig bara ett ställe att mellanlanda
på. Jag har alltid känt att jag velat därifrån och nu har jag fått det bekräftat, vart jag
kommer bo i framtiden vet jag inte men inom de närmaste åren kommer det inte bli
Gnosjö. Som sagt där kommer jag bara mellanlanda någon månad för att sedan bege
mig igen. Däremot finns det människor i där som jag vill träffa såklart!

Så nu sitter jag här precis som i Gnosjö för några månader sen, men denna gången
vill jag inte åka och mycket tårar kommer rinna i veckan. Detta är det bästa halvåret
i mitt liv och jag har aldrig skrattat så mycket. Här har jag skrattat varje dag.
Älskart!

Jag älskar norrland♥

/Sandra
                     

Hur det är uppe i Östersund?

- Vännerna är underbara. Vi är verkligen som en liten familj
   och det går inte en dag utan att man skrattar hysteriskt.
   På väldigt kort tid har vi redan gått genom tårar och skratt,
   vi känner varandra så pass väl att vi vet när något inte står
   rätt till och vi ställer upp för varandra. Jag kommer sakna
   alla så otroligt mycket när detta är slut. Bara tanken får ögonen
   att tåras.

- Afrikalinjen, den skulle jag rekomendera alla till att gå, för
  den kunskap man får. Övermäldigande. Lärarna är toppen
  och att bo på internat är underbart.

- Resan & projekt. Vi ska snart bege oss
  till östafrika och jag har inte projektet riktigt klart än. Det
  tynger mina tankar lite. Men en ungefärlig plan är: 1,5v i
  Kenya med klassen då vi ska göra lite studiebesök, cykelsafari,
  åka till nationalparker och elefantdagis. Sedan är min plan att
  fara vidare till Uganda, där jag skulle vara 3veckor i norra Uganda
  med rehabilitering av barnsoldater som projekt. Sedan har jag även
  funderat på att stanna resterande tid i Uganda och eventuellt ha
  praktik med flyktingar i någon form. Men sen lockar ju även barnhem,
  ungdomsprojekt och Lamu. Sista veckan blir det iallafall Mombasa i Kenya
  med hela underbara gänget :)


- Övrigt. Det har inte kommit någon snö än och jag är väldigt besviken på det.
  Vi har haft uppträdande på ett klimatcafé och fick stående ovantioner, typ :)
  Fått höra av vår lärare att nån på skolan kommit fram och sagt att vi i Afrika ger
  en sån energi och att man blir glad när vi kommer. I helgen blir det lite party med
  alla grabbar som kommit hem. ÄNTLIGEN! De har varit saknade här. På lördag blir
  det julbak och Sunes Jul för hela slanten och på söndag är det julskyltning.
  Nästa vecka är Jamtli julmarkand, en gammeldags marknad med mer än 200stånd
  som håller på i 3dagar. Då kommer Annie och Dennis hit till mig, vilket jag tycker
  ska bli otroligt kul!

-Saknad. Självklart saknar jag också människor hemma i Gnosjö. Så som familj, släkt¨
 vänner. Tycker det ska bli kul att få komma hem och träffa alla igen, fira jul och nyår
 osv. Så tro inte att jag glömt er :) Men kom ihåg, vi hörs när vi hörs eller så ses vi vid
 jul för här är jag på språng hela tiden. Men ni är saknade. Speciellt du Petra!

Jag vet inte hur fort detta halvåret har gått men tiden bara springer iväg och går alldeles
för fort. Det är hitills det bästa året i mitt liv och fram till 28maj kommer jag har det bäst.
Jag ångrar inte för en sekund att jag flyttade hit och det har inte gått en enda dag utan att
jag brytit ihop av skratt. Man umgås på ett annat vis här, har inte kollat på TV sen jag flytta
hit, vi sitter i köket dricker te och pratar om allt mellan himmel och jord. Det finns så många
människor som jag inte vet om jag kommer träffa någonsin igen men heller aldrig glömma.
Alla borde få uppleva detta, för det är helt unikt. Jag älskar detta livet! Detta är livet!


/Sandra♥