Norrlands fanclub "klapp klapp".
Jag tänker tillbaka på den dagen jag satt hemma i Gnosjö och hade
packat ner allt inför flytten hit. Jag var så nervös och flera gånger
frågade jag mig själv vad jag gett mig in på. Östersund, det ligger
ju jättelångt upp i landet, jag hade aldrig varit så högt upp.
När jag anlände till internatet och såg mamma, pappa & Emilia åka
hem kände jag mig så otroligt ensam. Jag låg på rummet hur länge
som helst innan jag vågade mig ut och jag var livrädd inför allt nytt.
Samtidigt längtade jag febrilt efter att få lära känna nya människor
och en ny stad. Det hela var otroligt spännande.
Nu sitter jag här, i Ås och ska återigen packa men denna gången för
att åka till Gnosjö. Inte för evigt utan i 5veckor innan jag åker till
östafrika. Men för mig känns det som en evighet, jag kommer sakna
allt och alla här uppe så galet mycket! Jag skulle börja ta tag i packningen
men det slutade med att jag, Liza, Siri & Micke satte oss i korridoren
precis utanför våra rum. Med lugn musik från Siris rum började vi prata
om de första dagarna, hur vi lärde känna varandra och massa minnen.
Och hur ingen utav oss vill åka hem, detta är vårat hem nu och ni anar vilket
härligt sätt att bo på det är. Man är aldrig ensam! Aldrig. Om vi är borta från
varandra en dag så saknar vi varandra. Vi springer och kramar om varandra
som om vi inte setts på flera år. Vi sitter i korridoren med tända ljus och gitarr
och sjunger sånger, vi spelar hög musik från någons data och dansar allt vi kan,
vi sitter i köket och utbyter livshistorier, sitter på nåns rum och pratar i flera timmar,
våra ut¨gångar har alltid spårat och en sista helg i Åre var underbart.
Här har jag hittat några av mina bästa vänner och vi har redan planerat framtiden,
vilket man alltid gör. Men vi ska ha en bestämd obligatorisk helg varje år då vi ska
ses. Så är det bara. Hela denna resan/flytten har fått mig att inse att Gnosjö är inte
mitt hem, just nu är det Östersund och Gnosjö är för mig bara ett ställe att mellanlanda
på. Jag har alltid känt att jag velat därifrån och nu har jag fått det bekräftat, vart jag
kommer bo i framtiden vet jag inte men inom de närmaste åren kommer det inte bli
Gnosjö. Som sagt där kommer jag bara mellanlanda någon månad för att sedan bege
mig igen. Däremot finns det människor i där som jag vill träffa såklart!
Så nu sitter jag här precis som i Gnosjö för några månader sen, men denna gången
vill jag inte åka och mycket tårar kommer rinna i veckan. Detta är det bästa halvåret
i mitt liv och jag har aldrig skrattat så mycket. Här har jag skrattat varje dag.
Älskart!
Jag älskar norrland♥
/Sandra
