Karibu - Välkommen!

Då var det dax för vår andra Afrikahelg och distansarna är återigen på plats.
Vi började med fika och pratade olika projekt om vad man skulle vilja göra när
man väl kommer dit. Jag vet vad jag vill, flyktingar, det vill jag arbeta med i
nån form. Vilken, det vet jag inte än.
Vår lärare Sven avbröt oss, gav oss ett varsitt tomt papper och bad oss sedan
att blunda och slappna av. Han började läsa om hur vi förflyttade oss framåt
i tiden tills den dag vi var framme i Kenya, han frågade oss om känslor, ljud,
människor, syner osv. När vi sedan fick komma tillbaka till verkligheten igen
fick skriva ner vad som hade kommit i våra tankar och såhär skrev jag:

"Jag stannar upp, tar in att jag nu är framme på den plats jag så länge har längtat
till, drömt och fantiserat om. Nu är jag här, nu börjar mitt livs äventyr! Luften är
kvav, värmen är slående och jag hör djurens olika ljud från alla hörn. Jag tar ett
djupt andetag, blundar och ler för mig själv. Nu äntligen får jag känna sanden
mellan tårna! Sakta börjar jag gå längs vägen, försöker ta in allt jag ser, alla ljud
jag hör. Jag passerar en by där barnen leker och skrattar. Jag känner mig upprymd
och ler för mig själv samtidigt som känslan är lite spänd, vad kommer jag få vara med
om? Sakta fortsätter jag gå, solen bränner hett och jag är glad att jag investerade i
en solhatt. Ett barn kommer springande emot mig, en bit bakom går en kvinna, kanske
mamman. Barnet är en liten flicka i 7års åldern, hon börjar hoppa runt mig, frågar tusen
frågor innan jag hinner svara "vem är du?", "vart kommer du ifrån?", "vad heter du?",
"vad gör du här?". Jag skrattar och kvinnan har nu kommit nämre, jag kan inte urskilja
hennes ålder, hon är vacker. En röd klänning bär hon, hennes hår är vackert uppsatt
och hennes ansikte har otroligt vackra drag. Hon ler mot mig, tar min hand och säger
"karibu" (välkommen) och jag känner mig hemma. Känslan är lycka och glädje! "


Sen hann jag inte skriva mer, men känslorna är många nu och jag känner mig
upprymd. När vi sedan fick lappen om flygtider och började prata om det var
leendet vid ögonen. SNART åker vi. 22januari 07,10 från Arlanda, om 14veckor!
Jag vill åka nu, kan inte bärga mig, kan inte vänta. Denna känslan är livet,
att verkligen leva. Och jag har verkligen valt rätt, helt rätt!

/Sandra♥