Karibu - Välkommen!

Tänkte på något flummigt sätt få lite utlopp för mina tankar som jag har
gått runt med de senaste dagarna.
Mycket som har hänt senaste tiden har fått mig att tänka och jag har blivit
påmind om vad jag en gång lovade mig själv.

Igår skickade min kusin sms och berättade att hon skickat ett mail till en
kille hon känner lite extra för. Hon sa att han kommer säkert tycka att hon
är jobbig och inte alls tycka om henne. Hon sa även att inlägget blev väldigt
mycket henne och att han kommer tänka "hon har ju inte förändrats ett dugg".
Varför gör vi så? Tryck aldrig ner dig själv för den du är!
Om inte personen ifråga tycker om en för den man är då är det väl bara så att
man inte klickar. Man är inte dålig för att man misslyckas och man är inte sämre
för att man inte kan vissa saker. Om man inte vågar då kommer man alltid tänka
"tänk om", vi har inte tid med att tänka så. Man ska känna sig nöjd med sig själv
hur det än går, man ska se på sig själv som den person man är och man ska
vara sig själv. Detta är jag och sen får den andra tycka vad den vill. Nu menar jag
inte att man inte alls kan ändra på sig, men alla har vi en personlighet som kanske
inte matchar varenda människa men alltid någon. Man blir mer attraktiv om man är
säker på sig själv som person och jag tycker att alla borde vara det, för alla är vi
underbara på ett eller annat sätt! För det är just det, tiden går och vi kan aldrig få

tillbaka gårdagen. Ni vet hur man ibland önskar att man kunde vrida tillbaka tiden

och göra om vissa saker som man inte vågade då. Man får inte ångra nått här i livet,

det som har hänt har hänt. Men det är lätt att säga. Vi tar alltför mycket för givet, det
värsta utav allt, vi tar varandra för givet. Så mycket att vi kan snacka skit om
varandra, bråka, vara egoistiska, trångsynta osv. Vi lever våra liv i egoismens värld.
Det är lätt att ta människor för givet, det gör jag också. Och det är det jag vill komma
till med "påmind om vad jag en gång lovade mig själv". Jag kan aldrig få tillbaka tiden
och jag kan aldrig säga det jag ville säga till personerna som jag då tog för givet.
Min mormor, min bästa vän ja hon skulle leva till hon var minst hundra år och hon
skulle bli gammelmormor till mina barn. Henne ringde man alltid när man ville nått,
hon var alltid glad och var en sån ritkigt mysmormor. En dag fick vi reda på att hon hade
fått cancer och två månader senare var hon borta! Hon skulle ju leva tills hon blev hundra?
Ångesten kom krypande och man kommer att tänka på saker man gjort som man ångrar,
hade jag vi detta tillfälle fått vrida tillbaka tiden hade hon fått följa med när jag tog bort gipset
som hon så gärna ville. Jag hade kramat henne och sagt hur mycket jag älskade henne, men
jag tog henne för givet. Hon skulle ju leva minst 25år till! Jag lovade mig själv att aldrig
ta någon för givet och säga vad jag tycker till personer i min närhet. Man fortsätter leva
vidare och glömmer bort vad man lovat sig själv. Fyra år efter min mormors död fick vi reda
på att min moster inte skulle överleva den cancer hon hade fått. Jag gick från att se min
moster vara en stark kvinna som klarade av allt själv sakta tina bort och tillslut sitta i rullstol.
Det jag idag ångrar är en händelse i Halmstad, när alla vi släktingar var där med våra
husvagnar som alltid varje sommar. Min moster satt där i sin rullstol och tittade på mig med
ett leende. Vid det tillfället önskar jag att jag hade kramat om henne och sagt allt jag velat.
Men jag vågade inte, jag var rädd att hon skulle börja prata om att hon snart inte skulle finnas
mer så jag gick in i husvagnen och hon satt kvar där ute.
Den morgonen då hon hade dött satte jag mig vid hennes bädd och höll henne i handen,
jag lovade henne att se efter mina småkusiner (hennes barn), jag sa att jag älskade henne
och jag lovade mig själv ännu en gång att inte ta någon för givet. Jag tror att hon hörde mig
för jag tror på själen. Att den fanns i rummet just då och hon tittade ner på mig. Nu idag sitter
jag här och inser att jag har börjat ta för givet igen. Om jag har ett missat samtal tänker jag
ibland,jag ringer personen lite senare, men om det inte blir nått senare då?
Jag har panik med att skiljas med nån som ovänner, som när jag tjaffsat med mamma
eller pappa måste jag ge dom en kram och säga förlåt, ibland lägger jag lappar med texten
"Förlåt! Jag älskar dig" . 

Det jag vill komma till är att om vi inte vågar, om vi står kvar så finns det risk för att vi ångrar
oss senare och då kanske det är försent. Som min kusin, hon kommer aldrig behöva tänka
"tänk om" för hon vågade skicka det där mailet. Hur det än går så gjorde hon ett försök.
Våga chansa, du kan aldrig vrida tillbaka tiden!

Ta inte varandra för givet, berätta för dina vänner att du tycker om dom, beröm någon,
berätta om du är stolt över någon! Man har inte tid till att vara alltför egoistiskt.
Lika mycket som du vill att andra ska glädjas åt dinaframfångar ska du glädjas åt deras.
Livet blir mycket lyckligare. Jag är stolt över att ha de vännerna jag har vid min sida,
de är så bra på att både ge och ta! Man lär sig av sina misstag men man kan också välja ett
misstag mindre genom att vara god mot andra!


Detta blev kanske väldigt klyschigt (stavning) och flummigt men det är väldigt sant.
Jag är inte den bästa personen på det här heller men jag försöker att tänka lite mer
på vad jag gör i mina handlingar. Vad de kan få för konsekvenser istället för att gå
direkt på och lämna människor efter mig. Jag har lärt mig av mina misstag.