Världens mysigaste.
Jag hoppas lite på att dagen kommer vara 11maj.
Det skulle jag gilla!
Har umgåtts med älsklingskillen Vide hela eftermiddagen
och vad mysigt det har varit. Mycket skratt, pussar och
kramar. Kan man någonsin få nog?
&mina vänner. Jag har fått säga till många att jag inte
kan ses. Jag hinner inte, det har varit intensiva veckor
uppe i östersund att det tagit mig dagar att ens varva
ner här hemma. Det är inte så att jag inte vill träffa er
men vid jul är jag hemma i 5veckor och förmodligen
är allt mycket lugnare då. Det jag prioriterat nu är familj
och släkt. Sen att vara själv hemma och njuta av tystnaden.
Det är vad jag har behövt nu, så jag hoppas att ingen tar
illa upp men det är så att jag behöver den mesta av denna
tiden hemma. Om 7veckor kommer jag hem igen, jag ska
ju inte vara borta för evigt :)
Ville bara klargöra så att ni förstår.
Världens mysigaste Mia ringde idag. &jag är så glad för dig
vännen min :)
/Sandra♥
Gnosjö.
När vi rullade in här och mina föräldrar berättade vad som
hänt sen sist, "de har byggt lite här, värdelöst", "man har rivit
byggnaden brevid shell" men sen är det väl inget som hänt.
Jag och Ellen kollade på varandra, skrattade och sa, ja inte
mycket som ändrats med andra ord. Kändes då skönt att
jag en vecka senare ska bege mig uppåt landet, kändes som
en trygghet. Jag är ledsen gott folk men jag kommer inte vilja
komma tillbaka till Gnosjö för att bo. Det är inget för mig!
Att komma hem till familjen var underbart och vi hade alla
mycket att berätta. Igår åkte jag och Linnéa, hämtade Emilia
och vi gjorde som vanligt. Sjöng högt i bilen och åkte omvägar =)
Det sådana saker som jag kan sakna, men jag vet att mina systrar
finns alltid där och inom ett år flyttar den ena också bort från Gnosjö.
Ikväll blir det släktmys för hela slanten, det gillas!!
Liza ringde igår, berättade att hon köpt te som vi ska dricka när vi
kommer tillbaka hem. Åh! En vecka hemma räcker som sagt.
Jag har en familj uppe i Ås också.
/Sandra♥
Hemlängtan!
att nu när jag vet att det närmar sig så har jag fått en riktig hemlängtan.
Jag längtar inte till själva Gnosjö men jag längtar hem till Ekeberga, till
bygatan 18! Jag längtar tills jag kan sitta och äta med hela familjen, tills
vi ska sitta i soffan och ha myskväll. Jag längtar efter att få träffa mamma
och pappa, att få prata med dom. Efter Linnéa och Emilia, skratta med dom
och få lite update. Saknar min lilla familj mycket mycket!
Sen att få träffa lite vänner ska bli otroligt kul men också en dag då jag
ska stänga av mobilen, inte vara vid datorn och bara krypa ner i soffan
framför tvn och göra ingenting.
Idag lämnade många sjösala och åkte hemåt, det känns redan tomt och
man saknar dom redan. Tur att jag har älskade Siri här, vi har precis
suttit i köket hur länge som helst och pratat om "minnen" vi har. Adam
joinade oss en stund. Ikväll blir det film med grabbarna och imon kör
Micke mig till station och sen är det stockholm som gäller i en vecka!
Jag kommer längta hit en hel del, det känner jag. Så mina planer att åka
tillbaka hit på Lördagen är ändrade för jag åker redan på fredagen. Jag och
Sofie åker till Annie i Orsa och sen åker jag därifrån tillbaka hit. KUL =)
Efter att ha bott såhär har jag en känsla av att man blir rastlös nog när man
är hemma och ingen är där. Galet!
Nepp nu ska jag packa lite. Ha en bra kväll gott folk!
/Sandra♥
En obeskrivlig lycka!
Då var det dax för vår andra Afrikahelg och distansarna är återigen på plats.
Vi började med fika och pratade olika projekt om vad man skulle vilja göra när
man väl kommer dit. Jag vet vad jag vill, flyktingar, det vill jag arbeta med i
nån form. Vilken, det vet jag inte än.
Vår lärare Sven avbröt oss, gav oss ett varsitt tomt papper och bad oss sedan
att blunda och slappna av. Han började läsa om hur vi förflyttade oss framåt
i tiden tills den dag vi var framme i Kenya, han frågade oss om känslor, ljud,
människor, syner osv. När vi sedan fick komma tillbaka till verkligheten igen
fick skriva ner vad som hade kommit i våra tankar och såhär skrev jag:
"Jag stannar upp, tar in att jag nu är framme på den plats jag så länge har längtat
till, drömt och fantiserat om. Nu är jag här, nu börjar mitt livs äventyr! Luften är
kvav, värmen är slående och jag hör djurens olika ljud från alla hörn. Jag tar ett
djupt andetag, blundar och ler för mig själv. Nu äntligen får jag känna sanden
mellan tårna! Sakta börjar jag gå längs vägen, försöker ta in allt jag ser, alla ljud
jag hör. Jag passerar en by där barnen leker och skrattar. Jag känner mig upprymd
och ler för mig själv samtidigt som känslan är lite spänd, vad kommer jag få vara med
om? Sakta fortsätter jag gå, solen bränner hett och jag är glad att jag investerade i
en solhatt. Ett barn kommer springande emot mig, en bit bakom går en kvinna, kanske
mamman. Barnet är en liten flicka i 7års åldern, hon börjar hoppa runt mig, frågar tusen
frågor innan jag hinner svara "vem är du?", "vart kommer du ifrån?", "vad heter du?",
"vad gör du här?". Jag skrattar och kvinnan har nu kommit nämre, jag kan inte urskilja
hennes ålder, hon är vacker. En röd klänning bär hon, hennes hår är vackert uppsatt
och hennes ansikte har otroligt vackra drag. Hon ler mot mig, tar min hand och säger
"karibu" (välkommen) och jag känner mig hemma. Känslan är lycka och glädje! "
Sen hann jag inte skriva mer, men känslorna är många nu och jag känner mig
upprymd. När vi sedan fick lappen om flygtider och började prata om det var
leendet vid ögonen. SNART åker vi. 22januari 07,10 från Arlanda, om 14veckor!
Jag vill åka nu, kan inte bärga mig, kan inte vänta. Denna känslan är livet,
att verkligen leva. Och jag har verkligen valt rätt, helt rätt!
/Sandra♥
